Här fängslas flest reportrar

I dag, på Internationella press­frihetens dag, sitter 119 journalister i fängelse runt om i världen.
Kina toppar denna svarta lista med flest fängslade, tätt följd av Kuba, Etiopien och Eritrea.
Nr 1 – KINA
För sjunde året i rad har Kina den tvivelaktiga äran att vara det största fängelset för journalister. För tillfället sitter 32 journalister fängslade, enligt Reportrar utan gränser. Därtill kommer 48 som dömts till långa fängelsestraff för vad de skrivit på Internet.
Den vanligaste anklagelsen mot de fängslade journalisterna är att de sysslat med ”antistatlig verksamhet”. Andra brottsrubriker som förekommer är ”subversiv verksamhet”, ”avslöjande av statshemligheter” och att de sysslat med ”verksamhet mot statens intressen”.
En av de fängslade journalisterna är Shi Tao som avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för att ha ”läckt statshemligheter till utlandet”. Shi Tao fängslades i november 2004 för att han i ett mejl berättat hur regimen ville att medierna skulle bevaka 15-årsdagen av militärens krossande av demonstrationerna vid Himmelska fridens torg. Shi Tao kunde gripas genom att Internetföretaget Yahoo hjälpte till att spåra hans mejl.
Myndigheterna klassificerade inte instruktionerna till medierna som en statshemlighet förrän efter arresteringen. Det är sådant som gör det svårt att jobba som journalist i Kina. Vad regimen anser är en statshemlighet skiftar, vilket gör kinesiska journalister försiktiga och leder till självcensur.
– Vad som tidigare varit publicerat kan plötsligt bli en statshemlighet om ett ämne av någon anledning blir känsligt, säger Ulrika K Engström, frilansjournalist som bland annat jobbar för Svenska Dagbladet.
Hon tar som exempel att risskördens storlek hösten 2005 plötsligt blev en statshemlighet. Kolleger till henne, som jobbar på tidningar i Shanghai, fick instruktioner att inte skriva om problemen med risskörden eftersom det då skulle avslöjas att Kina inte var självförsörjande.
Ämnen som är tabu är massakern på Himmelska fridens torg och att Taiwan inte tillhör Kina.
– När jag jobbade på en lokal tidning i Shanghai fick vi inte skriva om att det fanns fattiga, om gaykulturen, om prostitution eller nämna ordet sex. Om vi ändå skrivit om dessa ämnen skulle ansvarig utgivare ha strukit dem, vilket skulle ha skapat problem för oss med blanka sidor före tryckning. Reglerna ledde till självcensur, säger Ulrika K Engström.
I ett tioårsperspektiv har det blivit enklare att starta tidningar som inte direkt kontrolleras av staten. Varje år kommer det ut hundratals nya tidningar och tidskrifter. De flesta handlar om mode, inredning, nöje, alltså ämnen som befinner sig på tryggt avstånd från statshemligheter.
Tidigare kunde det även förekomma att kinesiska journalister gjorde bra undersökande journalistik om sådant som regimen ansåg nödvändigt att ta upp. Ansåg någon myndighet att det var viktigt med exempelvis miljöproblem kunde den tillåta medier att leta upp missförhållanden som politiker sedan kunde reagera på.
Men sedan den nye presidenten Hu Jintao tillträdde för ett antal år sedan har tumskruvarna mot pressen skruvats åt. En ny lag har införts som gör det förbjudet för lokala kinesiska journalister att åka till och skriva från en annan provins utan tillstånd.
– Den nya ledningen verkar inte se medier som användbara verktyg att spåra upp problem i samhället med, säger frilansjournalisten Ola Wong, som bland annat skriver för Sydsvenskan.
Sedan några år tillbaka pågår det mindre bondeuppror runt om i Kina.Det är arga bönder som protesterar mot att deras åkermark konfiskeras utan kompensation och att fabriker förorenar deras jord.
– Man vill inte att den egna pressen ska fungera som en katalysator för missnöjet så att alla dessa små bränder i tuvor ska utveckla sig till en stor gräsbrand. Det kan vara en anledning till att det blivit svårare att bedriva grävande journalistik, säger Ola Wong.
Ulrika K Engström greps för ett år sedan då hon besökte en av de byar där bönderna protesterade. Hon satt i förhör i åtta timmar och var tvungen att lämna ifrån sig anteckningar och film.
Det begränsade svängrummet för medierna har gjort att många kinesiska journalister resignerat och blivit cyniska. Det är mycket vanligt att journalister och redaktörer tar mutor för att skriva om ett visst företag. Detta kallas för hongbao, rött kuvert. Det är vanligt att halva inkomsten kommer från dessa kuvert. Enligt Ola Wong har kinesiska journalister en hygglig lön, men de lockas att ta emot dessa röda kuvert eftersom de vill leva ett lyxigare liv än vad lönen tillåter.
– Jag frågade en fotograf om det inte är ett moraliskt problem att ta emot mutor. Hon svarade att eftersom de ändå inte får skriva sanningen på grund av politiska skäl kan de lika väl ta emot mutor. Korruptionen kommer från båda hållen, säger Ola Wong.

Nr 2 – KUBA
På andra plats på den svarta listan kommer Kuba med 23 reportrar fängslade. Under loppet av tre dagar i mars 2003 arresterades 82 regimkritiker och oberoende journalister. I dag sitter 23 journalister fängslade. En av de mer kända var Raúl Rivero som dömdes till ett långt fängelsestraff. Han släpptes för ett tag sedan av hälsoskäl och bor i dag i Madrid.
Många av journalisterna som greps hade blivit lurade av en infiltratör. Dagarna före arresteringarna ordnade USAs intressekontor – landet har inga diplomatiska förbindelser med Kuba ­– ett möte för att diskutera pressfrihet. Den som arrangerade pressträffen, Manuel David Orrio, visade sig vara en infiltratör som varit lierad med säkerhetstjänsten sedan 1992.
– I mitten av 90-talet var han med om att bilda en liten förening för oberoende journalister och hade därför koll på alla, säger Thomas Gustafsson, reporter på Aftonbladet, som under lång tid bevakat Kuba och till hösten kommer med en ny bok om landet.
Vid rättegången mot regimkritikern och journalisten Raúl Rivero var Manuel David Orrio ett av vittnena.
Oppositionen i Kuba var länge kvävd, men i början av 90-talet växte det fram en demokratirörelse. På samma gång blev det även möjligt för oberoende journalister att publicera sig i utländska medier. Genom att dollarn släpptes fri kunde de få betalt i utländsk valuta. Det var just dessa pengar som regimen tog som motiv för sitt tillslag.
– Regeringen har tolkat det som om journalisterna fick betalt av utländsk makt för att skriva ofördelaktiga nyheter om landet, säger Thomas Gustafsson.
Någon möjlighet för oberoende journalister att publicera sig inom landet finns inte. Alla medier kontrolleras av staten och i lagstiftningen står det uttryckligen att det är brottsligt att sprida uppfattningar eller uppgifter som inte är statens offentliga. Det innebär att journalister som publicerar nyheter som inte är godkända av staten uppfattas som förrädare.
– Lagstiftningen gör att det är väldigt svårt att jobba som journalist. Du får helt enkelt inte verka utanför regimen. I Kuba använder man inte tortyr, man dödar inte journalister. I stället dödar man pressen, säger Thomas Gustafsson.

Nr 3 – ETIOPIEN
I Etiopien sitter 18 journalister bakom galler sedan oroligheter och gatudemonstrationer i november förra året. Etiopisk polis hindrade flera tidningar att komma ut, gjorde razzior mot redaktioner, konfiskerade datorer, dokument och annat material.

Nr 4 – ERITREA
I grannlandet Eritrea är för tillfället 13 journalister fängslade. De flesta har inte fått några anklagelser riktade mot sig eller någon rättegång. En av dem är den svenske medborgaren Dawit Isaak som sitter fängslad sedan 2001. En omfattande kampanj har förts i Sverige för att få Dawit Isaak frigiven där bland annat Journalistförbundet och Tidningsutgivarna demonstrerat och uppvaktat den eritreanska ambassaden i Stockholm och krävt att Isaak ska friges. Eritreas ambassadör har hotat med att flytta ambassaden till Norge på grund av de ihärdiga protesterna. Hösten 2005 trodde många att Dawit Isaak skulle friges. Han släpptes ur fängelset. Regimen backade sedan och förklarade att han endast hade fått lämna fängelset för medicinsk vård.
Hans kollega Khaled Abdu tror att det kommer att ta mycket lång tid innan Dawit Isaak släpps, mycket längre än vad regeringen i Sverige och stödföreningar tror.
– Om Dawit blir fri skulle även de and­ra journalisterna släppas. Det skulle inte finnas någon anledning för regimen att hålla de andra journalisterna. Nu är det en fråga om prestige. Regimen är stolt över att den inte låter sig påverkas av väst, säger Khaled Abdul.
Khaled Abdu lyckades fly landet innan massarresteringarna mot oberoende medier inleddes. Han visste att någonting var i görningen. Han hade redan arresterats fem gånger på grund av sitt arbete som chefredaktör på den oberoende tidningen Adma. Regimen var dock upptagen med kriget mot Etiopien 1996-1997 och hade inte tid att slå ned mot oppositionen.
I dag bor Khaled Abdu i Sverige och är en av initiativtagarna till en nybildad förening för de 20-25 eritreanska journalister som flytt landet och arbetar för pressfrihet i Eritrea. Huvudkontoret ska ligga i Sverige.
Orsaken till arresteringarna av journalisterna var enligt Khaled Abdu att regimen ville tysta den politiska rörelse som började växa fram på 90-talet och som krävde politiska reformer i landet. Dessa politiker fick ingen möjlighet att föra fram sin kritik i de statligt kontrollerade medierna så de vände sig till de oberoende.
– Politikerna förde fram kraftig kritik och därför ville regimen hämnas på dessa politiker. När de oppositionella skulle arresteras visste regimen att de oberoende medierna skulle skriva om detta, så den arresterade även journalister och stängde tidningarna. Sedan anklagade regimen journalisterna för förräderi, att det var en konspiration mellan oppositionella politiker, grannländer och journalister, säger Khaled Abdul.
Ingen av de journalister som sitter i fängelse har fått någon rättegång.
– En dag kanske de släpper dig fri. Om du frågar varför du en gång greps, blir du arresterad på nytt.
Han är pessimistisk inför framtiden och tror inte att någon skulle våga starta en ny oberoende tidning i dag eftersom det inte finns någon lag i Eritrea som skyddar det fria ordet.
– För att det ska råda pressfrihet måste det finnas en grundlag. I dag finns det inte en sådan. Vi har elastiska lagar som regimen ändrar efter hur det passar den. Först när Eritrea blir ett demokratiskt land vågar någon starta en oberoende tidning, säger Khaled Abdu