När Eritreas president Isaias Afwerki samma år som självständigheten flög till Israel för avancerad medicinsk behandling tycks han ha knutit band med den judiska staten som möjligen kan kopplas till att den eritreanska statsledningen är sekulärt kristen, det vill säga inte muslimsk och Israelfientlig. 1995 ingicks ett formellt avtal mellan de båda länderna.
Under en lång följd av år har Israel haft två militära anläggningar i Eritrea, den ena för signalspaning och den andra som underhållsbas för Israels tyskbyggda ubåtar som sannolikt är bestyckade med kärnvapen.
Därtill uppges från olika, låt vara obekräftade, källor att Israel förvarar kärnbränsleavfall från sin Dimona-reaktor på två öar utanför eritreanska kusten.
Enligt massmedier i Jemen på andra sidan Adenviken utnyttjade Israel krigsfartyg från sina eritreanska baser för att stödja sina militära operationer under kriget mot Libanon sommaren 2006.
Dock verkar denna eritreansk-israeliska halvallians numera vara rätt ansträngd. Bland annat den brittiska tidningen Sunday Times (19/4) rapporterar om att Israel har börjat dra öronen åt sig efter att Eritrea och president Afwerki på sistone har fördjupat sitt samarbete med en av Israels fiender: Islamiska republiken Iran.
Eritrea och Iran har haft hyggliga om än inte dynamiska relationer med varandra i ganska många år. Men det var efter ett besök av Afwerki i Teheran i maj förra året som samarbetet tog verklig fart.
- För Iran och Eritrea finns inga gränser för hur mycket vi kan utvidga vårt ömsesidiga samarbete. Våra länder har samma syn på regionala och globala frågor och hur man ska motstå hegemoniska stormakters intrång, sade den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad efter sina möten med Afwerki.
Mest konkret och välkänt är att Iran har renoverat ett oljeraffinaderi och etablerat något slags bas i hamnstaden Assab vid Arabiska sjön. Enligt frekventa, fast omstridda, uppgifter i massmedier och på internet har Iran också stationerat trupper i Assab samt örlogsfartyg, helikoptrar, och luftvärnsmissiler.
Också mellan Eritrea och Kina har förbindelserna tätnat på senare år. Kinesiska företag har gjort förhållandevis stora investeringar i Eritrea, delvis utländskt finansierade biståndsprojekt, men också rent kinesiska affärsprojekt. Varje år kommer åtskilliga hundra kinesiska affärsmän till Eritrea, och ungefär lika många eritreanska lärare och forskare utbildas varje år vid kinesiska universitet.
Som ett slags betalning för denna kinesiska rundhänthet har Afwerkiregimen anslutit sig till Kinas ståndpunkt beträffande Tibet. Exempelvis utfärdar det styrande partiet Folkfronten för demokrati och rättvisa allt som oftast fördömanden av Dalai Lama och dennes försök att leda Tibets tidigare "härskande feodalklass" till revolt mot det kinesiska styret.
En självklar fråga är: Varifrån får Eritrea vapen till sin förhållandevis tungt rustade krigsmakt.
Enligt minutiösa och ständigt uppdaterade rapporter från fredsforskningsinstitutet Sipri i Stockholm kommer vapnen främst från fyra håll, alla inom det forna Sovjetblocket: Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Bulgarien.
Härifrån har Eritrea under de senaste tio åren fått, eller fått köpa, hundratals stridsvagnar och artilleripjäser, minst ett dussin moderna stridsflygplan samt flera hundra luftvärns- och antistridsvagnsmissiler.
Denna vapenström har alltså pågått efter att Eritrea utkämpade ett extremt blodigt gränskrig mot Etiopien 1998-2000. Det väcker förstås en ny fråga: Förbereder sig Afwerkiregimen för nya krigsäventyr, med stöd av en påfylld vapenarsenal och Eritreas udda allierade?
Per Jönsson
No comments:
Post a Comment